Alexandra Järgren

Bedövningen var på plats och som sagt hade börjat verka ordentligt, jag kände en enorm pepp och var så taggad! Äntligen så är det dags!! Snart är han här med oss! <3 Längtan hade varit så lång och nu var det dags, dagen var här när vi skulle få träffa vår son för första gången.

Tankarna for i huvudet och undrade hur ser han ut? Vem kommer han vara lik? Kommer han vara lik sin storebror Liam? Kommer jag spricka? Undra när han kommer? Ja gud tusen tankar for runt i huvudet på mig samtidigt som jag var så glad av att jag äntligen stod där på BB och väntade på att smärtan skulle komma fram. (ni som fött ni vet vilken jag menar, när smärtan kommer nedåt)

Undersköterskan kom in i rummet och jag såg att hon började förbereda med handdukar och olja. Jag frågade henne och skrattade lite lätt: Jaha, så du börjar redan förberedda? :)
Hon kollade på mig och sa: Ja det kan ju faktiskt hända när som helst nu ;) med ett leende på läpparna.

Studsandet på pilatesbollen fortsatte samtidigt som jag glatt satt och hade sms kontakt med flera vänner och familjen. Alla ville veta hur vi mådde. Efter en bra stund på pilatesbollen så kom det, smärtan som jag nämnde tidigare. Smärtan som kommer när det är dags. Han var på väg neråt! Jag tänkte att det är nog smart om jag lägger mig ner en stund innan det blir dags för man vet ju inte hur lång tid det kommer att ta. Klockan var nu 00:30. Jag la mig ner i sängen och andades med smärtan och försökte hålla lugnet.

Jag blev sjukt toa nödig på alla sätt och vis ;) Och ville vara så väl förberedd som möjligt och skulle gå upp på toaletten. Samtidigt som jag reste mig upp i sängen så knäppte det till och vattnet gick! 00:51 var klockan när vattnet gick.
Panikartat skrek jag på George att vattnet gått och jag visste inte vad jag skulle göra. Samtidigt som jag ställde mig upp fick jag ännu mer panik för det kändes som att han var så nära! Han var på väg ut!
George fick panik och sprang ut från rummet för att hämta personal, ingen fanns i närheten och han ville samtidigt inte lämna mig själv. Han började skrika i korridoren och helt plötsligt så var det 6 personer i rummet en av dem var min barnmorska och alla undrade vad som hänt.

Jag står upp fortfarande för jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag gå på toa? Vad händer nu?!
Barnmorskan bad mig lägga mig i sängen så att hon skulle kunna undersöka hur långt ner Lucas hade kommit.

Här var man inte jätte kaxig…

Jag hade rätt, han var på g! Trycket nedåt var så grovt nu och visste inte riktigt hur jag skulle jobba med smärtan. Kl.01.03 började jag krysta. Testade först liggandes på rygg men greps av panik.. Allt kändes fel, kändes bara som att jag skulle bajsa på mig. (vilket för övrigt är väldigt vanligt!) Barnmorskan bad mig ställa mig på knä mot säng kanten ifall det skulle funka bättre för mig.

01.06 När jag vände mig om så kändes det redan mycket bättre och jag hittade rätt. Andades igenom värkarna och hade världens bästa stöd vid min sida, George var helt fantastik, när värkarna pausade så fick han mig att andas rätt och fick mig att bli lugn. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom.

01.09 Krystarna fortsätter och nu kom huvudet fram. Värken pausas och jag blir ombed att stå kvar stilla och vänta på nästa och då skulle han vara här. Jag hittar lugnet, samtidigt känner jag min son. Känslan är sjuk men så häftig! Nästa värk kommer efter ett tag och jag tar i allt vad jag har!

01.13 Lucas, vår älskade pojk som vi längtat efter var äntligen i min famn. När han kommit ut så hörde man hans skrik! Han är här!!! Smärtan försvann på nolltid och jag kände mig helt slut samtidigt som jag kände mig som världens lyckligaste. Stunden när jag får vända mig om och dem ger mig Lucas i famnen. Kärlek vid första ögonkastet! Så perfekt och vacker liten pojke.

Jag la mig ner alldeles skakis men min son i min famn. Han hittade bröstet direkt och började suga,Vår familj var nu fulländad! Världens bästa pojkar har vi fått och lyckligare än så här kan vi inte vara. Samtidigt som jag låg ner med Lucas i famnen klippte George navelsträngen, dem tittade till så allt gått bra där nere på mig vilket de hade! Efter allt blev vi serverade frukost och fick senare checka in på hotellet. Varken jag eller George ville sova över, det ända vi ville var att komma hem till vår älskade Liam och Liam skulle få träffa sin lillebror för första gången. <3

Hoppas ni gillade läsningen och ni som har läst detta som är i väntan på en förlossning, jag är faktiskt avundsjuk för ni ska snart få uppleva världens häftigaste upplevelse! Ni ska få bli föräldrar! <3

Massa kramar till er alla!

Så här glad blev Liam när vi kom hem från BB
I veckan får ni läsa om Liams reaktion om Lucas.