Alexandra Järgren

Min förlossnings berättelse

Nu är det lite lugn och ro här hemma så passar på att skriva så gott det går :)

Måndagen den 12 januari var det värkarna sattes igång. Kvällen innan när jag stod och lagade mat till mig och min man kändes det som enorma sammandragningar konstant. Men inte sådana värkar som man känner när det är dags.. Jag sa till min man ”Älskling jag tror faktiskt det kan sättas igång när som helst nu i dagarna… Känns så iallafall.” Den natten kunde jag självklart inte sova den natten med tanken på att jag kanske skulle få värkar och få åka in. Men inget kom den natten. På morgonen vid frukosten började jag känna svaga värkar, kändes som mensvärk. Jag hade hört att det var så det skulle kännas, så med oro så ringde jag till SÖS och frågade om det var möjligt att det kanske var dags? Fick svar: ”Din förlossning har satts igång men du måste ha kraftiga värkar innan du kommer in alternativt att ditt vatten har gått.” Så ja det var bara att vänta in..

Bild tagen samma dag som vi åkte in

14.00 Klockan gick och jag mötte upp George på lunch, nu började det göra riktigt ont. Vi satte oss på en thairestaurang och åt. Jag skulle möta upp Bella en barndomsvän till mig med hennes dotter, men fick så ont att jag var tvungen att åka hem. På vägen hem så ringde vi in och frågade ”exakt hur vet man, hur ont ska man ha?” Barnmorskan hörde på mig att det inte var riktigt dags och bad mig åka hem och invänta.. Hon sa ”Tro mig, du känner när det är dags!”

16.00 Och tro mig det hade hon rätt i!! George skjutsade hem mig och åkte tillbaka till jobbet, jag satte på en film och väntade på att dem kraftiga värkarna skulle sättas igång. Klockan fyra så började det krampa ordentligt och jag inväntade på att dem skulle bli så täta som det behövdes.. Efter ett tag gör det så ont, jag börjar gråta och smsar George ”Kom!”.

17.30 Väl framme på sjukhuset blir jag omhändertagen av två jättegulliga barnmorskor. Jag blir inlagd på ett av rummen på SÖS och nu började dem mäta mina värkar och hur barnet mådde. Värkarna var tillräckligt ofta och kraftiga för att hålla mig kvar. Däremot hade jag bara öppnats 1 cm så egentligen skulle jag fått åka hem.. 2 timmar senare gör dem en ny koll, fortfarande 1 cm. Barnmorskorna blev lite oroliga varför det tog sådan tid. Klockan 9 gjorde dem en ny koll, fortfarande 1 cm! 4 timmarsmärta och har inte öppnats ett skit! Vafan händer?!

21.30 Ena barnmorskan frågesätter en doktor om hur dem skulle göra, dem kommer fram till att ge mig EDA med tanke på min smärta. Samtidigt i detta skede så byter dem barnmorskor och jag fick två nya hjältinnor.  En halvtimme senare kommer det in en narkos läkare och ger mig epidural och som sagt, jag mådde fantastiskt med den smärtlindringen! Jag blev helt plötsligt pigg och värkarna kändes knappt!

01.11 Ännu inte öppnats tillräckligt, men nu 3 cm. Nu beslutade dem att jag skulle få O-dropp. Vilket skulle hjälpa mina värkar att bli kraftigare och starkare så att jag skulle öppnas snabbar.

02.13 Nu blev jag livrädd, barnmorskan kommer in ber mig lägga mig på ena sidan. Kommer in igen och ber mig lägga mig på andra sidan. Efter ett tag kommer hon in igen och ser väldigt fundersam ut.. Jag frågade henne ”Är det något som är fel?” till svar fick jag att Liam inte gillade effekten på O-droppen och hans hjärta blev svagare!.. Inte det man vill höra när du ligger där på sägen och inte vet vad du ska göra! En läkare kommer in han som hade sagt Ja till droppen ber dem ge mig en medicin som skulle stoppa värkarna och förhoppningsvis så skulle Liam bli bättre. George flög upp av oro och frågade läkaren: ”Kommer han bli bättre?” doktorn svarade: ”Det kan jag tyvärr inte svara på…” Paniken hos mig och George var inte rolig.. Oxytocin avslutades och som tur var så blev Liams resultat bättre! Och inte nog med det, det gick så snabbt med O-droppen så nu var jag nästan helt öppen! Nu var det bara att invänta att han skulle komma neråt!

03:47 Nu kom smärtan, inte smärtan som man hade under värkarna utan krystsmärtan.. Helt annan smärta. Den smärtan är mer hanterbar, för man vet att snart är det över.. :) Barnmorskan tittade till och sa till mig, om en halvtimme sätter vi igång och förhoppningsvis får du träffa din son om 1 timme. Tanken av att snart få träffa min son, så som man har längtat!! Jag började gråta av både smärta och glädje.

04.17 satte vi igång och jag kan lova er.. Den smärtan var inte nådig. Det är en sån sjuk upplevelse samtidigt som det gör så JÄÄÄÄÄVLA ont går inte ens förklara. Men en halv timme senare kl.04.43 var han med oss!! Och vilken lycka. Den känslan går inte att beskriva. Jag grät och skrattade av lycka och samtidigt att så skönt att smärtan var över. Och som ni alla har hört säkert att så fort du har ditt barn i din famn har du glömt hur ont precis du hade. Det stämmer verkligen! Den långa natten var över och nu började vårt nya liv med vår nya familjemedlem! Vår älskade Liam hade kommit till världen!

Idag är det nio dagar sedan och han är alldeles perfekt! Ja det är sjukt tufft i början, allt är nytt. Sömn glöm det! Sova i sju timmar i sträck kommer man inte få göra på läääänge.. Men det gör inget för att ha något så vackert och älskvärt i sin famn är det ingeting som kan förstöra för mig.. Han är mitt allt! Min älskade Liam så som vi har längtat efter dig och nu är du här med oss. Kärleken är obeskrivlig! Jag älskar min familj!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats