Alexandra Järgren

Äntligen ska ni få ta del av min förlossningsberättelse. Har längtat efter att få skriva ner den men har inte känt att jag har haft tiden.
När jag tänker tillbaka på förlossningen med Liam var det en helt annan upplevelse än den med Lucas, alla förlossningar är olika och har sin egen historia.

Efter min förlossning med Liam, jag var helt frälst och tyckte att det var det sjukaste och häftigaste jag varit med om. Det första jag sa till George när Liam hade kommit ut var: ”Jag vill ha en till!” Vilket vi fick :D

När jag kommit in i halva graviditeten så började förlossningen med Liam blir allt mer påmind och fick återblick på hur ont det verkligen gör. Jag började bli rädd och orolig. Hur i helsike kunde jag gå med på att gå igenom en förlossning till tänkte jag även fast jag hade upplevt förlossningen med Liam så bra. Jag tror att det var för att jag visste så väl vad som skulle att hända och hur ont det verkligen gör som gjorde mig rädd. Magen växte och växte väldigt fort och jag var bombsäker på att jag skulle vara en av dem som föder sitt barn förtidigt. (inte bara jag, även vänner slog vad om att jag inte skulle gå fullt ut i graviditeten.)

Veckorna gick och ja rätt som det var så stod jag höggravid i vecka 40+1, dagen Lucas var beräknad var här.  Jag var hos barnmorskan på morgonen och gjorde ett kontroll ultraljud för att se att allt stod rätt till med tanke på att jag hade så stor mage. Att det fanns tillräckligt med fostervatten osv. Vilket de gjorde! Min rädsla för förlossningen hade även släppt och hade en inställning till att jag skulle klämma ut Lucas utan problem ;)

När jag kom hem så började värkar komma och helt oregelbundna, Ibland kändes det som att det verkligen skulle ske. (Så höll det på fram till dagen Lucas kom.) Jag blev helt galen av att inte veta när det skulle ske. Att ha värkar konstant men att det aldrig hände. Eftersom jag hade tränat hela graviditeten så bad min barnmorska mig att vila nu när jag gått över tiden och sa: Förhoppningsvis så kommer han om du vilar!

Jag tog barnmorskan råd och vilade en hel vecka och ingen Lucas hade tittat ut. På lördagen gick jag in i vecka 42! blev jag så irriterad, alla frågade hur det gick? Känner du något? Har han kommit? Alla dessa sms gjorde mig irriterad och stressad. Jag hör väl av mig om han har kommit?! haha hormonmostret i mig gick loss och jag sa till George: Nu skiter jag i den här jävla vilan, imorgon går vi till skansen och tittar på alla djur med Liam. (Vilket vi gjorde) ingen bebis heller,

Sista magbilden innan gymmet på måndagen:

Måndagen kom och på morgonen så märkte jag att slemproppen har gått. (Vad innebär detta då? Kommer han nu?) Jag ringde och frågade barnmorskan hon berättade att det kan vara så att han är på gång men likaväl kan det ta flera dagar innan han kommer. Jaha tänkte jag och gick och lämnade Liam på förskolan och efter tog jag en promenad till ute gymmet och tränade. På vägen hem börjades värkarna komma mer och mer. Men med tanke på att det varit så i över 10 dagar så hade jag inget hopp om att det skulle vara dags. Kvällen kom och tillslut så började jag få så ont och ringde över min mamma så hon kunde passa Liam.

Påväg i bilen till Danderyd så hade jag timern på så jag kunde ha koll på värkarna, väl framme så fick vi plats och blev inlagda ca kl.20:40 på ett av rummen. Klockan 21:15 fick vi byte av barnmorskor och 21:40 undersökte dem mig och den barnmorskan som vi skulle ha upplevde inte mina värkar såpass kraftiga så jag skulle kanske bli hemskickad trots att jag var 4 cm öppen!
Barnmorskan: ”Vi avvaktar 1 h och ser om dina värkar har blivit kraftigare och om du öppnats mer, isf får du stanna!”

Jag blev livrädd av tanken av att jag skulle bli hemskickad. Tänk om jag föder hemma?! Eller i bilen?! Va fan!

Barnmorskan gick och under tiden så började jag gå runt i rummet och undrade vad kommer att hända?..

Klockan slog 22:30 och jag fick besked om att jag fick stanna kvar. Nu hade jag fått så ont att jag kunde knappt stå, jag grät av smärtan och mådde illa. Jag hade bestämt mig sedan tidigare att jag ville ha epidural och det fick jag 23:38. En halvtimme senare så var jag och svävade på moln :) Bedövningen hade börjat värka och jag hade noll smärta. Min färg i ansiktet hade kommit tillbaka och jag var uppe på benen igen utan problem. Jag kände mig pigg och fick tips att sätta mig på pilatesbollen och studsa lätt så skulle Lucas kunna komma längre ner. Jag satt mig på pilatsbollen och började studsa. (ganska ordentligt)

Lagom nöjd när man fått bedövning. ;)

Fortsättning följer….