Alexandra Järgren

Vi alla har en förebild och min förebild har alltid varit min mamma. Starkare person får man leta efter!
Hon var ensamstående med mig och min stora syster när vi var små, hade två jobb både dag och natt för att kunna försörja sina döttrar och sig själv. Efter mycket hårt arbete och sedan träffat en man som hon senare gifte sig med flyttade vi till Stockholm och hennes karriär satte fart! Min mamma har verkligen bevisat att hårt arbete lönar sig och de har hon fått kvitto på :) I alla fall i alla dessa år har jag aldrig hört min mamma klaga på något sätt att något är jobbigt eller gnäller över små saker. En riktig stålkvinna!! :)

Förra året precis innan julafton berättade min mamma att hon fått bröstcancer och att allt kommer bli bra fick jag till svar. Jag fick en chock och visste inte hur jag skulle reagera. Självklart blev jag helt förkrossad och alla möjliga tankar for runt i mitt huvud. Mest oro…
Efter operationen skulle fick vi vänta på svar om vad som kommer hända.
När svaret kom var jag och George var i Rom, när mamma ringde stannade hjärtat till och jag bad till gud om att cancern skulle kunna botas. Vilket jag tackar för att det gjorde!! Det slutade med att hon fick gå igenom en massa cellgiftbehandlingar och strålbehandlingar, på nyårsafton rakade min mamma av sig håret för det var då det började lossna. Jag kommer aldrig glömma när jag fick bilden.. Innan hade min mamma axellångt jätteblont hår så det var svårt att föreställa henne utan hår ni kan bara själv tänka er hur ni skulle se ut..? Men woooow hon var sååå vacker lika vacker som vanligt!!

Under alla dessa månader med cellgifter och strålbehandlingar hörde jag aldrig henne ens tycka synd om sig själv, hon var tillbaka på jobbet dagen efter operationen, hade med sig datorn och massa pappersarbete till sjukhuset när hon låg inne i två veckors tid. Hon var och tog hand om sina hästar, hon var aktiv och social med alla sina vänner och familj. Något som jag idag har frågat min mamma hur hon lyckades ta sig igenom detta på så himla bra sätt och det var att så fort hon kände sig deppig och ställde hela tiden en proposition om dem som har det värre, det finns dem som inte får behandlingar och inte överlever utan mer jag fick behandling i god tid och jag kommer överleva detta. Att hon är så fruktansvärt stark och att gå igenom en sådan process kan nog ingen annan förstå än den som själv haft cancer.

Min mamma sa till mig att hennes största mardröm var att få cancer och jag kan hålla med om det var min också. Men efter detta så har min kära mor bevisat att man kan ta sig igenom detta med hjälp av sina nära och kära. Så länge man bestämmer sig för att ”Jag klarar av detta”.. Hon har fått mig att inte vara rädd längre och även bli en starkare person som har fått ett bättre perspektiv. Som sagt det är väääldigt lätt att tycka synd om sig själv och klaga på saker och ting. Men ställ då frågan till dig själv och jämför hur du har det jämfört med många andra där ute i världen.. Då kanske du inte har det så dåligt??

Jag älskar dig mamma mest av allt!!! Du är verkligen min största inspirationskälla och förebild!!